Bild 2.26 Livet, döden och evigheten

26.1 Allmänt

Alla kristna är dessutom ense om att endast Gud har evigt liv i sig själv. (Ps.90:2) Orden evigt liv betyder emellertid inte bara ett ändlöst liv, utan syftar också på en verkligt god livskvalité. Genom frälsningen i Jesus Kristus ger Gud oss delaktighet av hans eviga liv. Därför fortsätter den kristnes liv, efter död och uppståndelse, för evigt med en gudomlig livskvalité i himlen. På liknande sätt används ordet död inte bara för den fysiska första döden, utan också bl.a. för en livskvalité här på jorden som inte är den som Gud ämnat för oss. Därför kan Bibeln beskriva ex.vis nu levande opånyttfödda människors liv med orden "Ni var döda (= andligt skilda från Gud) genom era överträdelser och synder " (Ef.2:1 1981 års rev. översättning)

Vidare bör vi förklara att mänsklighetens tid på jorden från skapelsen till yttersta domen kan indelas i ett antal faser eller tidsåldrar. (Alla har sin speciella uppgift som beskrivs närmare i bilderna 4.1 och 4.2 i serie 2.)Jesus levde i slutet av Lagens tidsålder. Efter pingstdagen började vår tidsålder, som kallas Nådens eller Församlingens tidsålder. Nästa tidsålder, som är den sista blir Tusenårsriket. Den kommer att avslutas med de dödas uppståndelse till den yttersta domen. Se bild 4.8,i serie 2.

26.1.2 Döden och mellantillståndet.
Om Bibeln har rätt fortsätter vi alla att leva på något sätt efter den första döden, eftersom vår ande är av gudomligt ursprung. Så vitt jag kan förstå tar anden i dödsögonblicket med sig vår själ, som ju utgör vår personlighet med alla våra personunika egenskaper. Därför använder Bibeln både begreppen anden och själen när den talar om tillståndet efter döden samt uppståndelsen från de döda. (ex.vis Ps.16:10, Ps.30:3-4, Ps.86:13 samt Pred.12:7)

Efter den första döden befinner sig anden och själen i ett mellantillstånd i väntan på uppståndelse och dom.

Har vi inte här i tiden gått över frälsningens bro genom pånyttfödelsen, så återfinns gudsskilsmässans djupa svarta gap även efter den första döden.

I mellantillståndet befinner vi oss därför antingen bildligt talat "vilande i Abrahams sköte" eller i "dödsrikets plågor" i väntan på uppståndelse och dom. (ex.vis Jesu liknelse i Luk.16:9-31 om den rike mannens och Lasarus situation efter döden.)

26.1.3. Uppståndelse och dom
Bibeln hävdar sålunda att alla döda en gång måste uppstå kroppsligt från döden för att få sin rättvisa dom. (Apg.24:15, Hebr.6:2-3)

Därvid finns det två olika uppståndelser: (Se även bild 4.8,i serie 2.)

1. I slutet av vår tidsålder uppstår en förtrupp av kristna i samband med Kristi andra tillkommelse. Till denna förtrupp hör alla "förståndiga" kristna på jorden, nu levande eller avsomnade. Förtruppen består av "Kristi brud" samt "bröllopsgäster". Våra jordiska kroppar byts då ut mot nya oförgängliga himmelska kroppar. (1Kor.15:35-58) Vid domen inför Kristi domstol får Bruden motta sin belöning för sin trohet mot Kristus, samt sina osjälviska goda gärningar här på jorden. Brudens uppgift blir därefter att hjälpa Kristus regera på jorden under det lyckliga Tusenårsrike som följer.
2. Alla övriga döda uppstår först till den yttersta domen, vilken som nämnts inträffar efter Tusenårsriket vid tidsåldrarnas slut. (1Tess.4:13-18, Hebr.9:27, Upp.20:1-6, Upp.20:11-15.) Utgången av denna dom till himlen eller helvetet för evigheten fäller var och över sig själv redan här i livet. Jesus sade härom "Jag har icke kommit för att döma världen utan för att frälsa världen. Den som avvisar mig och icke tar emot mina ord han har en domare över sig. Det ord som jag har talat skall döma honom". Joh.12:47. (Andra ord som i Bibeln användes för helvetet är "den andra döden" samt "den brinnande sjön".)

Guds dom blir därför absolut rättvis, ty den tar bl.a. hänsyn till hur stor kunskap om sanningen som var och en haft. (Rom 2:5-16, spec. vers 5, 12) Mer härom senare.

Men knappast har väl något misstolkats så grovt som Bibelns bilder av himmel och helvete. Kanske tjänade de medeltida målningarna i våra kyrkor ett nyttigt syfte på sin tid. Men de groteska bilderna av en Djävul med horn och svans har haft det onda med sig att alltför många förnuftiga människor helt förkastat tron på både Djävul och helvete.

Lika misstolkad är själva bilden av helvetets eld. Bibeln använder bilden av olika slags eld, för fenomen både här i livet och i evigheten. Helvetets eld enbart förstör, medan den Helige Andes eld bara gör nytta. Vi ska säga mer om dessa eldar under punkterna nedan. Ett annan bild som Bibeln använder om helvetet är som nämnts den brinnande sjön. Generellt använder Bibeln bilden av stora vatten som hav och sjöar för att beteckna stora människomassor. Ex.vis säger den i Luk.21:25 att folkens ledare i den yttersta tidens enorma svårigheter skall stå rådlösa inför havets och vågornas dån. (läs människomassornas raseri)

26.2 Himlen blir så annorlunda.

Gud har i sin skapelse gett oss bilder som vittnar om att livet vill återvända till den plats det utgått ifrån. Våra flyttfåglar återvänder varje år till sina födelseplatser i Norden. Laxar och ålar vandrar på liknande sätt mellan våra älvar och Atlanten. När vi blir gamla börjar även vi att längta till vårt barndomshem.

Kristi liv i oss är perfekt. Det livet har utgått från Gud själv, och det livet kan vi bara få del av genom pånyttfödelsen. När Kristus besegrade döden tog han den i sin tjänst på så sätt att döden befriar alla kristna från vår själviska onda natur, den som Bibeln kallar köttet. In i himlen kommer ingen synd, inget ont, utan endast den del av vår personlighet som den Helige Ande fått tillfälle att helga. Det åskådliggör vi på bilden uppe till höger med de olika stora gula fyrkanterna, som getts ett tomrum där köttet funnits. (Upp 21:3-4, 27)

Till himlen kommer således bara det liv som hör hemma där, det betyder den del av vår natur som Gud här på jorden fått helga och prägla med Kristi egen natur.

26.2.2 Himlen upplevs troligen olika.
Här på jorden kan ett nyfött barn i sin vagga inte uppfatta lika mycket av hemmets rikedomar och glädje som äldre barn eller fullvuxna kan göra.
På liknande sätt tror jag, att vår förmåga att uppfatta Gud och himlens rikedom blir större ju mer andligt vuxna och helgade vi hunnit bli innan vi dör, ty en desto mer utvecklad personlighet har vi då med oss där. (1Joh 2:14)

Jesu egen definition av det eviga livet är: "Och detta är det eviga livet att de känner dig den ende sanne Guden, och honom som du har sänt Jesus Kristus." (Joh.17:3) Att lära känna Gud och hans personlighet går inte i en hast, utan det är en livslång process. Till och med aposteln Paulus som hade hunnit bra långt, kände likväl ett obetvingligt behov att lära känna ännu mer av Kristus och hans uppståndelsekraft. (Fil.3:10) "Sträva …efter den helgelse utan vilken ingen får se Gud." (Hebr.12:14)

Jag tror således att himlen är precis lika rik för alla som kommer dit, men jag tror också att vår förmåga att uppleva denna rikedom sannolikt kommer att vara olika.

Himlens eld är en kontrollerad eld, som gör nytta. (Luk.12:49, Apg.2:1-4) Den renar vår personlighet från köttets inflytande. För att beteckna detta använder Bibeln bilderna, att smälta metall och luttra gu1d. (Sak.13:9, Mal.3:2-3) Denna nyttiga eld utgår från Gud själv i himlen. (Hebr.12:29)

En sådan nyttig eld får man därför inte tända hur som helst här på jorden. Då blir det en främmande eld. (3Mos.10:1) I Bibelns symbolvärld gäller, att en rätt helgelse-eld bara kan brinna här på det offeraltare på vilket vi villigt "offrar" den del av vår "köttsliga natur" som den Helige Ande fått peka ut som synd i vårt liv.

26.3 Om helvetet

Jesus säger därför klart i Matt 25:41 att helvetet inte skapades för oss människor, utan för Djävulen och hans änglar.

Men de människor som här i livet väljer att leva efter Djävulens själviska livsstil, hamnar att följa honom till helvetet efter den yttersta domen. (läs hela sammanhanget i Matt.25:31-46)

På bilden 2.26 i mini-texten ser vi också en symbol för helvetets eld. Vad kan då den betyda? (Upp 21:8) Vår själviskhet är som en okontrollerbar eld. Den kan helt förstöra den värdefulla natur vi fått. Den blir aldrig heller tillfredsställd. Den pockar alltid på mer bränsle. Just sådan är helvetets eld. (Jes.33:11-24)

Vi kan försöka att tillfredsställa våra olika begär här i tiden så länge vi har en kropp, men den måste vi alla klä av oss i döden. Ju mer själviska vi då hunnit bli under vårt liv här på jorden, desto värre helvete har vi själva skapat åt oss i evigheten.

För det är väl ett helvete om något, att i evighet tvingas ha kvar alla våra jordiska begär, men inte längre ha någon kropp att tillfredsställa dem med.

26.3.2 Syndens förvrängda reaktion
Jag tror inte heller att Gud behöver fösa någon människa till helvetet. Syndarna ser ut att vilja fly dit själva. Profeten Jesaja skriver härom, att syndarna i Guds närhet säger: "Vem av oss kan härda ut vid en förtärande eld, vem av oss kan bo vid en evig glöd". (Jes. 33:14-24) Så negativt upplever syndarna Herren närhet. Därför vill de fly undan och gömma sig, medan de rättfärdiga på samma fysiska plats stortrivs och njuter av att få skåda Herrens härlighet. (vers 17)

Jag tror därför att Guds kärleks ljus kommer att lysa i hela universum evigheten lång, ja även över människorna i helvetet. Men p.g.a. sin synd upplever de tyvärr Guds kärlek helt fel. Just däri ligger deras helvete.

Låt mig ta följande bild till hjälp:
Alla är ense om att ljuset i sig är något gott. Utan solljus skulle det inte existera något liv på jorden. Om ett starkt solljus lyser på ett glas av kristall, går det mesta av ljuset rätt igenom och glaset förblir kallt. Men om det finns en liten smutsfläck i glaset, absorberar den ljuset och fläcken blir då brännhet.
Om vi skulle kunna fråga glaset hur det upplever ljuset, skulle glaset säkert svara "ljuset bränner mig." Sett ur glasets subjektiva synvinkel verkar svaret vara rätt. Men ur rent objektiv fysikalisk synpunkt är svaret fel. Det som bränner är inte själva ljuset, utan det är den svarta fläcken som reagerar genom att blir upphettad av ljuset, (eller genom sin absorption av ljusets energi.)

På liknande sätt upplever vår syndiga natur Guds kärleks ljus som en brännande hetta. Reaktionen blir då att syndarna vill försöka fly och gömma sig i mörkret. Det kallas ofta för Guds vrede över synden. Men i verkligheten är Guds vrede vår oförlåtna synds felaktiga reaktion inför Guds kärlek och just däri ligger nyckeln till vårt helvete.

Endast Guds förlåtelse och pånyttfödelse kan korrigera denna felaktighet i vår inre. Men den möjligheten ges bara nu och här i tiden. Efter döden är det för sent.

26.4 Två svårbesvarade frågor

Dessa frågor är:

1. Finns det synder som Gud inte kan förlåta?
2. Är syndarnas straff evigt, eller kan det också vara tidsbegränsat?

• Mark.3: 22-30 och Matt.12: 22-32 talar om samma händelse som slutar med att Jesus säger: "Till och med hädelse mot mig eller vilken annan synd som helst kan förlåtas. Alla utom en: om man syndar mot (hädar) den Helige Ande, kommer det aldrig att förlåtas, vare sig i denna världen (= tidsålder) eller i den värld som skall komma". (= nästa tidålder) Bakgrunden till detta yttrande var att fariséerna hävdade att det var med Djävulens kraft som Jesus drev ut onda andar och inte med Guds Andes kraft. Jesus förklarade att detta vore omöjligt även rent teoretiskt. Djävulen kan inte själv driva ut sina onda andar för då skulle hans rike falla sönder. Djävulen kan visserligen göra skenmanövern att byta ut en ond ande mot en annan som verkar bättre. Men utdrivning av onda andar till verklig befrielse kan bara utföras i Jesu namn och genom Guds Andes kraft. Här avslöjar judarnas religiösa ledare, som ju borde ha vetat bättre, sin stenhårda vägran att ens vilja erkänna den påtagligaste demonstationen av Guds kraft som ett verkligt Guds verk. Att tillskriva Satan Guds verk, är här synden mot den helige Ande.
• Det andra bibelstället om oförlåtlig synd finner vi i Hebr.6:4-6. Detta bibelställe talar om pånyttfödda kristna som dessutom blivit fyllda av den Helige Ande (andedöpta) men likväl avsiktligt lämnat tron på Kristus som sin Frälsare. Det kan ha varit judekristna som återvänt till judendomen eller hednakristna som återvänt till hedendomen. Dessa religioner har ju inte Guds Andes gåva och kraft. Om därför kristna som fått uppleva allt detta, ändå inte värdesätter det utan vänder ryggen åt alltihopa, ja då syndar de mot den Helige Ande.
• Det tredje bibelstället Hebr.10:26-31 handlar om kristna som inte bara avsiktligt faller i synd, utan också med vett och vilja fortsätter att synda. För en kristen som faller i synd av misstag och ångrar sig, finns det obegränsad förlåtelse. Men den som med vett och vilja fortsätter att öppet synda, drar människornas smälek över sin herre Jesus Kristus. Genom sin handling "korsfäster" de bildlikt talat Kristus och utsätter honom för smälek. Sådana kristna lever farligt och riskerar att i längden inte mer få förlåtelse.

  Så här ser jag det. Gud sände den Helige Ande för att vara vår Hjälpare. Andens uppgift är bl.a. att överbevisa om vår synd och Guds dom över den, samt att därefter ge oss kraft till ett segrande liv. (Joh.16:8-9, Sak.4:6) Den som syndar mot den Helige Ande genom att avvisa, smäda eller häda honom "slår därmed bildligt talat undan benen" för den enda Hjälpare Gud har, för att hjälpa oss fram till syndaånger och bättring. Och utan ånger finns ingen förlåtelse. Det finns många kristna som torterats av tankar om att ha syndat mot den Helige Ande.

Men den person som fortfarande kan uppleva ånger över sin synd och vill ha förlåtelse kan enligt min åsikt inte ha begått denna synd, eftersom den ytterst medför att man inte längre vill omvända sig.

26.4.3 Evigt eller tidsbegränsat straff

Det finns följande åsikter om helvetet:

1. Straffet i helvetet är evigt, liksom livet i himlen är evigt. De flesta verkar ense om att ett evigt straff med säkerhet gäller för Djävulen, hans änglar och mänskliga hantlangare såsom Antikrist och den falske profeten. Därför använder vår vanliga bibelöversättning i Upp.20:10 för deras straff det förstärkta uttrycket, evigheters evigheter. Att ett evigt straff även kan gälla för vanliga människor framgår bl.a. Jesu ord i Mark.9:43f. Där uppmanar Jesus oss, med drastiska ord, att till varje pris göra upp med våra synder i tid. Annars hamnar vi i helvetet, där elden aldrig skall slockna. Att även pinan då också pågår för evigt framgår av Upp.14: 9-11.
2. Straffet tidsbegränsas till ex.vis en tidsålder. Så har ex.vis H. Åkesson tolkat flera bibelställen i Fribaptisternas bibelöversättning. Han översätter Jesu ord i Matt.25:41-46 om vanliga syndares straff med tidsålderlig tuktan. (Den förlängda pina som väntar de människor som väljer att i framtiden tillbedja Antikrist översätter han med tidsåldrars tidsåldrar. Upp.14: 9-11.)
3. Straffet varar endast tills "kroppen förintats". Denna åsikt bygger bl.a. på tolkningen av Jesu liknelse i Matt.13.24-30 om hur vetet får växa upp tillsammans med ogräset. Vid skördetiden, som är tidens ände, kommer vetet att samlas in i ladan (himlen) medan ogräset förintas genom att brännas upp. När Jesus i Mark.9:43f. varnade oss för att bli kastade i helvetets eld eller Gehennas eld, så använde han förbränningsplatsen i Hinnoms dal utanför Jerusalem som förebild. Där brann en ständig eld och i den kastade man avskräde och ibland även döda kroppar.

26.5 Guds dom blir rättvis

26.5.1. Allmänt
När vi gör ett brott mot någon av vårt lands lagar, så dömer våra domstolar oss oberoende om vi visste att det vi gjorde var brottsligt eller ej. Så gör inte Gud. Så långt jag förstår idag är det minst 4 saker som Gud väger in i sin bedömning, innan han dömer.

Guds dom tar bl.a. hänsyn till:

1. Vår kunskap om sanningen. Vi döms inte för de lagbrott vi inte känt till. "Alla som syndat utan lag, skall också gå under utan lag. Och alla som syndat under lagen, skall dömas genom lagen" (Rom.2:12f. enligt 81 års rev.) Likaså gäller att en kristen som uppträder som lärare i bibelkunskap därför också blir stängare dömd än en helt vanlig kristen. (Jak.3:1 ) (Jag vet detta mycket väl, men om jag vägrat arbeta med denna bildserie så skulle jag bli dömd för olydnad, vilket vore än värre.) Nyfödda och små barn tillhör enligt Jesus Guds rike, eftersom de ännu är oskuldsfullt omedvetna om skillnaden mellan ont och gott. Skilsmässan från Gud blir en realitet först när de medvetet väljer att göra det onda.
2. Våra naturliga och andliga gåvor, dvs. all de "pund" vi fått att förvalta. "Av den som fått mycket skall det också krävas mycket." (Luk.12:48 enligt 81års rev.)
3. Hur väl vi använt gåvorna - Alla som använder och förökar sina pund får beröm, men den som gräver ned sitt pund blir dömd för dåligt förvaltarskap. (Matt.25:14-30)
4. - till att hjälpa våra medmänniskor. Jesus ser inte i första hand efter om vi i allt har exakt rätt lära, utan om vi verkligen levt ett utgivande liv i Guds rikes osjälviska livsstil mot våra medmänniskor. (Matt.25:31-46 samt bild 2.15) Här ligger vi troligtvis dåligt till, med vår västerländska "kristna livsstil". Vi verkar vara mer intresserade av lärofrågor och kristen mötesverksamhet, än socialt hjälparbete bland utslagna och behövande.

Guds avsikt är ju inte bara att rädda folk från helvetet, utan framför allt att få oss att uppleva ett rikt liv och därmed en rikare evighet än rövaren på korsets "berömda miniversion".

Är inte enbart detta ett fullgott motiv för all evangelisation och mission?

26.5.2 Hur vill du möta Kristus ?
Jesus Kristus är den ofrånkomlige. Efter döden kan vi inte längre fly undan, eller kämpa emot honom. Då om inte förr, måste vi vid den yttersta domen erkänna att han är Herre och Konung, men då blir det en bekännelse i vanmakt. (Fil.2:9-11)

Om Kristus däremot här i tiden fått besegra oss genom sin kärlek, då vill vi redan här av hela vårt hjärta upphöja och kröna honom till vårt hjärtas konung. Då blir det den bekännelse i kärlek och tillbedjan som Gud längtar efter att få höra från oss alla. (Upp 7:9-17) Och den lovsången kommer att ljuda hela evigheten i himlen från dem som funnit livets mening.

"Du är kung, du är kung, du besegrat dödens makt du Herre är. Varje knä böjas skall, varje tunga säga skall, att Jesus Herre är"