14.Tillägg

14 A =
Bild 4.5 Tidsåldrarna påvisar frälsningens nödvändighet

De som struntar i varningarna, drabbas av den dom som avslutar varje tidsålder.

1. Edens lustgård. (1Mos.2.) I Edens lustgård rådde paradisiska förhållanden, men där utanför härskade andra lagar, där den starke överlevde. Jag tror att Guds främsta plan hade varit, att människorna med tiden skulle ha förökats och i hans gemenskap utvidgat paradiset över hela jorden. Men redan från början valde människan att tro mer på Djävulens lögn än på Guds sanning.
   Domen blev därför förvisning till den hårda och själviska värld vi nu alla lever i.
2. Den fria viljan. (1Mos.4-8.) I nästa tidsålder fanns ännu inget rättssamhälle som skyddade individen. Människorna var själviska. Var och en gjorde som de själv tyckte, dvs. nävrätten härskade på jorden så att hela mänskligheten spårade ut. Bara Noa levde rättfärdigt.
   Domen blev syndafloden, sedan Noa utan framgång försökt varna sina medmänniskor i hela 130 år.
3. Civilrätt infördes. (1Mos. 9-11.) I de nya samhällen som därefter byggdes upp började man införa civilrätt. Men allt sen dess har de starka ofta missbrukat lagen, till att förtrycka de svaga i samhället. I staden Sodom där den rättfärdige Lot bodde härskade dock mest nävrätten i kombination med en rent djurisk omoral.
   Domen blev en total ödeläggelse, troligen genom en jordbävning följd av storbrand.
4. Löftet (1Mos.12- 2Mos.18) Gud kallade Abraham och lovade att han skulle få bli stamfader för judafolket, i vilket Frälsaren skulle födas. När judafolket förökat sig blev de förslavade i Egypten. Då kallade Gud Moses till att genom tecken och under befria folket. Farao lät dem gå till slut, men ångrade sig snart och sände sin här efter judarna.
   Domen över egyptierna blev då att hela deras här dränktes i havet.
5. Lagen (2Mos.19- Mal.4) Gud ville göra judarna till ett mönsterfolk. Därför gav han dem sina lagar och framför allt de 10 budordens moralkodex. När de litade på Gud och följde hans bud blomstrade folket. Men alltför ofta avföll man och då hamnade folket i fångenskap, tills de ångrade sig. Med tiden utvecklade dessutom prästerna tolkningar av lagen, de s.k. "äldstes stadgar". I stället för att vara folket till hjälp blev de en nästan en outhärdlig börda. Till råga på allt motverkade de rent av lagens syfte, som är kärlek och barmhärtighet mot vår nästa.
   Domen blev att Jerusalem totalförstördes år 70 e.Kr. och folket drevs i landsflykt sedan de i 40 år vägrat tänka om, och ta emot Jesus som sin Messias och Frälsare.
6. Nåden (Apg.2 till Upp.19) , I vår tidsålder erbjuder Gud nåd och rättfärdighet åt var och en som blir villig att bekänna sin synd och tro på Jesu vilja att hjälpa. Falska lärare erbjuder dock även i dag falsk nåd och falsk tro, utan syndaånger och vilja att förändras, se bild 6.3. Denna vår tidsålder har gått in i sin avslutningsfas som kännetecknas av att både det onda och det goda får "blomma ut" som aldrig förr, genom kunskapsflödet i informationssamhället.
   Domen över dem som väljer det onda blir en nästan total självdestruktion med bl.a. kärnvapen i världshistoriens sista storkrig, slaget vid Harmagedon.
7. Tusenårsriket (Upp.20:4-6 ) Tusenårsriket blir enligt många löften i Bibeln ett verkligt fredsrike med återupprättade paradisiska förhållanden, där folken smider om sina "svärd till plogbilar".

   Då blir det också massväckelsernas tid och det blir populärt att vara en kristen.

   Alla kommer dock inte att ta emot Kristus i sitt hjärta, utan nöjer sig med att anlägga en yttre mask av religiositet.
   I slutet av Tusenårsriket släpps därför Djävulen fri för en kort tid. Han lyckas då för sista gången mobilisera de människor till uppror som inte aktivt tagit ställning för Gudsriket, utan bara följt med strömmen. Ingen skall kunna smita in i himlen, som inte gjort ett medvetet val för Guds rike här i tiden.

Därmed har Gud bevisat att den fallna människan inte blir god och invärtes förvandlad ens i den allra bästa yttre miljö. Den enda möjlighet som bevisligen fungerar är frälsningen genom Jesus Kristus.

14 B =
Bild 4.8 Livet döden och evigheten

Här följer samma maxi-text som till bild 2.26 i serie 1

26.1 Allmänt

Alla kristna är dessutom ense om att endast Gud har evigt liv i sig själv. (Ps.90:2) Orden evigt liv betyder emellertid inte bara ett ändlöst liv, utan syftar också på en verkligt god livskvalité. Genom frälsningen i Jesus Kristus ger Gud oss delaktighet av hans eviga liv. Därför fortsätter den kristnes liv, efter död och uppståndelse, för evigt med en gudomlig livskvalité i himlen. På liknande sätt används ordet död inte bara för den fysiska första döden, utan också bl.a. för en livskvalité här på jorden som inte är den som Gud ämnat för oss. Därför kan Bibeln beskriva ex.vis nu levande opånyttfödda människors liv med orden: "Ni var döda (= andligt skilda från Gud) genom era överträdelser och synder" (Ef.2:1 1981 års rev. översättning)

Vidare bör vi förklara att mänsklighetens tid på jorden från skapelsen till yttersta domen kan indelas i ett antal faser eller tidsåldrar. (Alla har sin speciella uppgift som beskrivs närmare i bilderna 4.1 och 4.2 i serie 2, samt under 14 A, ovan.)Jesus levde i slutet av Lagens tidsålder. Efter pingstdagen började vår tidsålder, som kallas Nådens eller Församlingens tidsålder. Nästa tidsålder, som är den sista blir Tusenårsriket. Den kommer att avslutas med de dödas uppståndelse till den yttersta domen. Se bild 4.8.

26.1.2 Döden och mellantillståndet.
Om Bibeln har rätt fortsätter vi alla att leva på något sätt efter den första döden, eftersom vår ande är av gudomligt ursprung. Så vitt jag kan förstå tar anden i dödsögonblicket med sig vår själ, som ju utgör vår personlighet med alla våra personunika egenskaper. Därför använder Bibeln både begreppen anden och själen när den talar om tillståndet efter döden samt uppståndelsen från de döda. (ex.vis Ps.16:10, Ps.30:3-4, Ps.86:13 samt Pred.12:7) Efter den första döden befinner sig anden och själen i ett mellantillstånd i väntan på uppståndelse och dom.

Har vi inte här i tiden gått över frälsningens bro genom pånyttfödelsen, så återfinns gudsskilsmässans djupa svarta gap även efter den första döden.

I mellantillståndet befinner vi oss därför antingen bildligt talat "vilande i Abrahams sköte" eller i "dödsrikets plågor" i väntan på uppståndelse och dom. (ex.vis Jesu liknelse i Luk.16:9-31 om den rike mannens och Lasarus situation efter döden.)

26.1.3. Uppståndelse och dom
Bibeln hävdar sålunda att alla döda en gång måste uppstå kroppsligt från döden för att få sin rättvisa dom. (Apg.24:15, Hebr.6:2-3)

Därvid finns det två olika uppståndelser: (Se även bild 4.8 i mini-texten)

1. I slutet av vår tidsålder uppstår en förtrupp av kristna i samband med Kristi andra tillkommelse. Till denna förtrupp hör alla "förståndiga" kristna på jorden, nu levande eller avsomnade. Förtruppen består av "Kristi brud" samt "bröllopsgäster". Våra jordiska kroppar byts då ut mot nya oförgängliga himmelska kroppar. (1Kor.15:35-58) Vid domen inför Kristi domstol får Bruden motta sin belöning för sin trohet mot Kristus, samt sina osjälviska goda gärningar här på jorden. Brudens uppgift blir därefter att hjälpa Kristus regera på jorden under det lyckliga Tusenårsrike som följer.
2. Alla övriga döda uppstår först till den yttersta domen, vilken som nämnts inträffar efter Tusenårsriket vid tidsåldrarnas slut. (1Tess.4:13-18, Hebr.9:27, Upp.20:1-6, Upp.20:11-15.) Utgången av denna dom till himlen eller helvetet för evigheten fäller var och över sig själv redan här i livet. Jesus sade härom "Jag har icke kommit för att döma världen utan för att frälsa världen. Den som avvisar mig och icke tar emot mina ord han har en domare över sig. Det ord som jag har talat skall döma honom". Joh.12:47. (Andra ord som i Bibeln användes för helvetet är "den andra döden" samt "den brinnande sjön".)

Guds dom blir därför absolut rättvis, ty den tar bl.a. hänsyn till hur stor kunskap om sanningen som var och en haft. (Rom 2:5-16, spec. vers 5, 12) Mer härom senare.

Men knappast har väl något misstolkats så grovt som Bibelns bilder av himmel och helvete. Kanske tjänade de medeltida målningarna i våra kyrkor ett nyttigt syfte på sin tid. Men de groteska bilderna av en Djävul med horn och svans har haft det onda med sig att alltför många förnuftiga människor helt förkastat tron på både Djävul och helvete.

Lika misstolkad är själva bilden av helvetets eld. Bibeln använder bilden av olika slags eld, för fenomen både här i livet och i evigheten. Helvetets eld enbart förstör, medan den Helige Andes eld bara gör nytta. Vi ska säga mer om dessa eldar under punkterna nedan. Ett annan bild som Bibeln använder om helvetet är som nämnts den brinnande sjön. Generellt använder Bibeln bilden av stora vatten som hav och sjöar för att beteckna stora människomassor. Ex.vis säger den i Luk.21:25 att folkens ledare i den yttersta tidens enorma svårigheter skall stå rådlösa inför havets och vågornas dån. (läs människomassornas raseri)

26.2 Himlen blir så annorlunda.

Gud har i sin skapelse gett oss bilder som vittnar om att livet vill återvända till den plats det utgått ifrån. Våra flyttfåglar återvänder varje år till sina födelseplatser i Norden. Laxar och ålar vandrar på liknande sätt mellan våra älvar och Atlanten. När vi blir gamla börjar även vi att längta till vårt barndomshem.

Kristi liv i oss är perfekt. Det livet har utgått från Gud själv, och det livet kan vi bara få del av genom pånyttfödelsen. När Kristus besegrade döden tog han den i sin tjänst på så sätt att döden befriar alla kristna från vår själviska onda natur, den som Bibeln kallar köttet. In i himlen kommer ingen synd, inget ont, utan endast den del av vår personlighet som den Helige Ande fått tillfälle att helga. Det åskådliggör vi på bilden uppe till höger med de olika stora gula fyrkanterna, som getts ett tomrum där köttet funnits. (Upp 21:3-4, 27)

Till himlen kommer således bara det liv som hör hemma där, det betyder den del av vår natur som Gud här på jorden fått helga och prägla med Kristi egen natur.

26.2.2 Himlen upplevs troligen olika.
Här på jorden kan ett nyfött barn i sin vagga inte uppfatta lika mycket av hemmets rikedomar och glädje som äldre barn eller fullvuxna kan göra.
På liknande sätt tror jag, att vår förmåga att uppfatta Gud och himlens rikedom blir större ju mer andligt vuxna och helgade vi hunnit bli innan vi dör, ty en desto mer utvecklad personlighet har vi då med oss där. (1Joh 2:14)

Jesu egen definition av det eviga livet är: "Och detta är det eviga livet att de känner dig den ende sanne Guden, och honom som du har sänt Jesus Kristus." (Joh.17:3) Att lära känna Gud och hans personlighet går inte i en hast, utan det är en livslång process. Till och med aposteln Paulus som hade hunnit bra långt, kände likväl ett obetvingligt behov att lära känna ännu mer av Kristus och hans uppståndelsekraft. (Fil.3:10) "Sträva …efter den helgelse utan vilken ingen får se Gud." (Hebr.12:14)

Jag tror således att himlen är precis lika rik för alla som kommer dit, men jag tror också att vår förmåga att uppleva denna rikedom sannolikt kommer att vara olika.

Himlens eld är en kontrollerad eld, som gör nytta. (Luk.12:49, Apg.2:1-4) Den renar vår personlighet från köttets inflytande. För att beteckna detta använder Bibeln bilderna, att smälta metall och luttra gu1d. (Sak.13:9, Mal.3:2-3) Denna nyttiga eld utgår från Gud själv i himlen. (Hebr.12:29)

En sådan nyttig eld får man därför inte tända hur som helst här på jorden. Då blir det en främmande eld. (3Mos.10:1) I Bibelns symbolvärld gäller, att en rätt helgelse-eld bara kan brinna här på det offeraltare på vilket vi villigt "offrar" den del av vår "köttsliga natur" som den Helige Ande fått peka ut som synd i vårt liv.

26.3 Om helvetet

Jesus säger därför klart i Matt 25:41 att helvetet inte skapades för oss människor, utan för Djävulen och hans änglar.

Men de människor som här i livet väljer att leva efter Djävulens själviska livsstil, hamnar att följa honom till helvetet efter den yttersta domen. (läs hela sammanhanget i Matt.25:31-46)

På den tillhörande bilden 2.26 i serie 1, ser vi också en symbol för helvetets eld. Vad kan då den betyda? (Upp 21:8) Vår själviskhet är som en okontrollerbar eld. Den kan helt förstöra den värdefulla natur vi fått. Den blir aldrig heller tillfredsställd. Den pockar alltid på mer bränsle. Just sådan är helvetets eld. (Jes.33:11-24)

Vi kan försöka att tillfredsställa våra olika begär här i tiden så länge vi har en kropp, men den måste vi alla klä av oss i döden. Ju mer själviska vi då hunnit bli under vårt liv här på jorden, desto värre helvete har vi själva skapat åt oss i evigheten.

För det är väl ett helvete om något, att i evighet tvingas ha kvar alla våra jordiska begär, men inte längre ha någon kropp att tillfredsställa dem med.

26.3.2 Syndens förvrängda reaktion
Jag tror inte heller att Gud behöver fösa någon människa till helvetet. Syndarna ser ut att vilja fly dit själva. Profeten Jesaja skriver härom, att syndarna i Guds närhet säger: "Vem av oss kan härda ut vid en förtärande eld, vem av oss kan bo vid en evig glöd". (Jes. 33:14-24) Så negativt upplever syndarna Herren närhet. Därför vill de fly undan och gömma sig, medan de rättfärdiga på samma fysiska plats stortrivs och njuter av att få skåda Herrens härlighet. (vers 17)

Jag tror därför att Guds kärleks ljus kommer att lysa i hela universum evigheten lång, ja även över människorna i helvetet. Men p.g.a. sin synd upplever de tyvärr Guds kärlek helt fel. Just däri ligger deras helvete.

Låt mig ta följande bild till hjälp:
Alla är ense om att ljuset i sig är något gott. Utan solljus skulle det inte existera något liv på jorden. Om ett starkt solljus lyser på ett glas av kristall, går det mesta av ljuset rätt igenom och glaset förblir kallt. Men om det finns en liten smutsfläck i glaset, absorberar den ljuset och fläcken blir då brännhet.
Om vi skulle kunna fråga glaset hur det upplever ljuset, skulle glaset säkert svara "ljuset bränner mig." Sett ur glasets subjektiva synvinkel verkar svaret vara rätt. Men ur rent objektiv fysikalisk synpunkt är svaret fel. Det som bränner är inte själva ljuset, utan det är den svarta fläcken som reagerar genom att blir upphettad av ljuset, (eller genom sin absorption av ljusets energi.)

På liknande sätt upplever vår syndiga natur Guds kärleks ljus som en brännande hetta. Reaktionen blir då att syndarna vill försöka fly och gömma sig i mörkret. Det kallas ofta för Guds vrede över synden. Men i verkligheten är Guds vrede vår oförlåtna synds felaktiga reaktion inför Guds kärlek och just däri ligger nyckeln till vårt helvete.

Endast Guds förlåtelse och pånyttfödelse kan korrigera denna felaktighet i vår inre. Men den möjligheten ges bara nu och här i tiden. Efter döden är det för sent.

26.4 Två svårbesvarade frågor

Dessa frågor är:

1. Finns det synder som Gud inte kan förlåta?
2. Är syndarnas straff evigt, eller kan det också vara tidsbegränsat?

• Mark.3: 22-30 och Matt.12: 22-32 talar om samma händelse som slutar med att Jesus säger: "Till och med hädelse mot mig eller vilken annan synd som helst kan förlåtas. Alla utom en: om man syndar mot (hädar) den Helige Ande, kommer det aldrig att förlåtas, vare sig i denna världen (= tidsålder) eller i den värld som skall komma". (= nästa tidålder) Bakgrunden till detta yttrande var att fariséerna hävdade att det var med Djävulens kraft som Jesus drev ut onda andar och inte med Guds Andes kraft. Jesus förklarade att detta vore omöjligt även rent teoretiskt. Djävulen kan inte själv driva ut sina onda andar för då skulle hans rike falla sönder. Djävulen kan visserligen göra skenmanövern att byta ut en ond ande mot en annan som verkar bättre. Men utdrivning av onda andar till verklig befrielse kan bara utföras i Jesu namn och genom Guds Andes kraft. Här avslöjar judarnas religiösa ledare, som ju borde ha vetat bättre, sin stenhårda vägran att ens vilja erkänna den påtagligaste demonstationen av Guds kraft som ett verkligt Guds verk. Att tillskriva Satan Guds verk, är här synden mot den helige Ande.
• Det andra bibelstället om oförlåtlig synd finner vi i Hebr.6:4-6. Detta bibelställe talar om pånyttfödda kristna som dessutom blivit fyllda av den Helige Ande (andedöpta) men likväl avsiktligt lämnat tron på Kristus som sin Frälsare. Det kan ha varit judekristna som återvänt till judendomen eller hednakristna som återvänt till hedendomen. Dessa religioner har ju inte Guds Andes gåva och kraft. Om därför kristna som fått uppleva allt detta, ändå inte värdesätter det utan vänder ryggen åt alltihopa, ja då syndar de mot den Helige Ande.
• Det tredje bibelstället Hebr.10:26-31 handlar om kristna som inte bara avsiktligt faller i synd, utan också med vett och vilja fortsätter att synda. För en kristen som faller i synd av misstag och ångrar sig, finns det obegränsad förlåtelse. Men den som med vett och vilja fortsätter att öppet synda, drar människornas smälek över sin herre Jesus Kristus. Genom sin handling "korsfäster" de bildlikt talat Kristus och utsätter honom för smälek. Sådana kristna lever farligt och riskerar att i längden inte mer få förlåtelse.

  Så här ser jag det. Gud sände den Helige Ande för att vara vår Hjälpare. Andens uppgift är bl.a. att överbevisa om vår synd och Guds dom över den, samt att därefter ge oss kraft till ett segrande liv. (Joh.16:8-9, Sak.4:6) Den som syndar mot den Helige Ande genom att avvisa, smäda eller häda honom "slår därmed bildligt talat undan benen" för den enda Hjälpare Gud har, för att hjälpa oss fram till syndaånger och bättring. Och utan ånger finns ingen förlåtelse. Det finns många kristna som torterats av tankar om att ha syndat mot den Helige Ande.

Men den person som fortfarande kan uppleva ånger över sin synd och vill ha förlåtelse kan enligt min åsikt inte ha begått denna synd, eftersom den ytterst medför att man inte längre vill omvända sig.

26.4.3 Evigt eller tidsbegränsat straff

Det finns följande åsikter om helvetet:

1. Straffet i helvetet är evigt, liksom livet i himlen är evigt. De flesta verkar ense om att ett evigt straff med säkerhet gäller för Djävulen, hans änglar och mänskliga hantlangare såsom Antikrist och den falske profeten. Därför använder vår vanliga bibelöversättning i Upp.20:10 för deras straff det förstärkta uttrycket, evigheters evigheter. Att ett evigt straff även kan gälla för vanliga människor framgår bl.a. Jesu ord i Mark.9:43f. Där uppmanar Jesus oss, med drastiska ord, att till varje pris göra upp med våra synder i tid. Annars hamnar vi i helvetet, där elden aldrig skall slockna. Att även pinan då också pågår för evigt framgår av Upp.14: 9-11.
2. Straffet tidsbegränsas till ex.vis en tidsålder. Så har ex.vis H. Åkesson tolkat flera bibelställen i Fribaptisternas bibelöversättning. Han översätter Jesu ord i Matt.25:41-46 om vanliga syndares straff med tidsålderlig tuktan. (Den förlängda pina som väntar de människor som väljer att i framtiden tillbedja Antikrist översätter han med tidsåldrars tidsåldrar. Upp.14: 9-11.)
3. Straffet varar endast tills "kroppen förintats". Denna åsikt bygger bl.a. på tolkningen av Jesu liknelse i Matt.13.24-30 om hur vetet får växa upp tillsammans med ogräset. Vid skördetiden, som är tidens ände, kommer vetet att samlas in i ladan (himlen) medan ogräset förintas genom att brännas upp. När Jesus i Mark.9:43f. varnade oss för att bli kastade i helvetets eld eller Gehennas eld, så använde han förbränningsplatsen i Hinnoms dal utanför Jerusalem som förebild. Där brann en ständig eld och i den kastade man avskräde och ibland även döda kroppar.

26.5 Guds dom blir rättvis

26.5.1. Allmänt
När vi gör ett brott mot någon av vårt lands lagar, så dömer våra domstolar oss oberoende om vi visste att det vi gjorde var brottsligt eller ej. Så gör inte Gud. Så långt jag förstår idag är det minst 4 saker som Gud väger in i sin bedömning, innan han dömer.

Guds dom tar bl.a. hänsyn till:

1. Vår kunskap om sanningen. Vi döms inte för de lagbrott vi inte känt till. "Alla som syndat utan lag, skall också gå under utan lag. Och alla som syndat under lagen, skall dömas genom lagen" (Rom.2:12f. enligt 81 års rev.) Likaså gäller att en kristen som uppträder som lärare i bibelkunskap därför också blir stängare dömd än en helt vanlig kristen. (Jak.3:1 ) (Jag vet detta mycket väl, men om jag vägrat arbeta med denna bildserie så skulle jag bli dömd för olydnad, vilket vore än värre.) Nyfödda och små barn tillhör enligt Jesus Guds rike, eftersom de ännu är oskuldsfullt omedvetna om skillnaden mellan ont och gott. Skilsmässan från Gud blir en realitet först när de medvetet väljer att göra det onda.
2. Våra naturliga och andliga gåvor, dvs. all de "pund" vi fått att förvalta. "Av den som fått mycket skall det också krävas mycket." (Luk.12:48 enligt 81års rev.)
3. Hur väl vi använt gåvorna - Alla som använder och förökar sina pund får beröm, men den som gräver ned sitt pund blir dömd för dåligt förvaltarskap. (Matt.25:14-30)
4. - till att hjälpa våra medmänniskor. Jesus ser inte i första hand efter om vi i allt har exakt rätt lära, utan om vi verkligen levt ett utgivande liv i Guds rikes osjälviska livsstil mot våra medmänniskor. (Matt.25:31-46 samt bild 2.15) Här ligger vi troligtvis dåligt till, med vår västerländska "kristna livsstil". Vi verkar vara mer intresserade av lärofrågor och kristen mötesverksamhet, än socialt hjälparbete bland utslagna och behövande.

Guds avsikt är ju inte bara att rädda folk från helvetet, utan framför allt att få oss att uppleva ett rikt liv och därmed en rikare evighet än rövaren på korsets "berömda miniversion".

Är inte enbart detta ett fullgott motiv för all evangelisation och mission?

26.5.2 Hur vill du möta Kristus ?
Jesus Kristus är den ofrånkomlige. Efter döden kan vi inte längre fly undan, eller kämpa emot honom. Då om inte förr, måste vi vid den yttersta domen erkänna att han är Herre och Konung, men då blir det en bekännelse i vanmakt. (Fil.2:9-11)

Om Kristus däremot här i tiden fått besegra oss genom sin kärlek, då vill vi redan här av hela vårt hjärta upphöja och kröna honom till vårt hjärtas konung. Då blir det den bekännelse i kärlek och tillbedjan som Gud längtar efter att få höra från oss alla. (Upp 7:9-17) Och den lovsången kommer att ljuda hela evigheten i himlen från dem som funnit livets mening.

"Du är kung, du är kung, du besegrat dödens makt du Herre är. Varje knä böjas skall, varje tunga säga skall, att Jesus Herre är"

14 C =
Israels krig och PLO, Tillägg till avsnitt 5.9

5.9.8 Kort historisk överblick

Profeterna och Jesus hade varnat, att Jerusalem skulle förstöras och judafolket förskingras bland alla hednafolk, om judarna framhärdade i olydnad genom att förkasta Guds frälsningserbjudande i Jesus Kristus. Så skedde också ordagrant först år 70 samt slutgiltigt år 135 e.Kr. (se ex.vis 5Mos.28:15-68 spec. v. 64, Matt.24:1-2)

Trots allt förgäter inte Gud det förbund han ingått med Israel. (5Mos.4:31) Så stor är Guds trofasthet att han också lovade att återsamla dem till det egna landet samt återupprätta Israel som nation, när vår tidsålder närmar sig slutet, (det som i Bibeln kallas hedningarnas tidsålder.) Det skulle dock här bli för långt att summera vad 16 profeter i ett 50- tal profetior har sagt härom. När Jesus beskriver återupprättandet av Israel som nation förliknar han det vid ett fikonträd, som när det börjar grönska är ett tidstecken på att sommaren är nära. Det som händer med Israel är därför en nyckel till en rätt förståelse av profetiornas tidsföljd. Genom att se efter vad som redan har hänt Israel, och vad som återstår, så vet vi en del om hur nära Jesu andra tillkommelse vi är. (Matt.24:31-32, Luk.21:29-30) En hård summering återfinns även nedan under avsnitt 5.9.10.

Ända sen den judiska förskingringen 70-135 e.Kr. har området Israel/Palestina aldrig varit utan judisk bosättning. Men ännu i mitten av 1800-talet var landet dock så glest bebyggt av judar och araber, att man kunde resa flera mil utan att möta någon.
Inflyttningen av judar började ta fart på 1880-talet som följd av den spirande sioniströrelsen ledd av juden Herzog. Immigranterna fick då ofta köpa mark av arabiska ägare som bodde på annan ort. När sen judarna etablerat sig blev det också allt mer intressant för tusentals araber att invandra för att börja arbeta åt judarna.
I slutet av första världskriget övertog Storbritannien kontrollen över Palestina från Turkiet. Samma år 1917 förklarade brittiska regeringen, genom den s.k. Balfordeklarationen, att de skulle understödja bildandet av ett judiskt nationalhem i landet. Dåvarande Nationernas Förbund konfirmerade dokumentet 1922. I mellantiden hade dock brittiska regeringen i samråd med arabfurstar reducerat nationalhemmets yta med 75% av ursprungligt tänkt areal.
Den därmed tänkta judiska staten motsvarade ungefär den yta som Israel innehade efter 1979, sedan de återlämnat Sinai och slutit fred med Egypten. Hela östbanken hade då också avskilts till att utgöra en särskild arabisk stat ingående i nuvarande Jordanien.

Men det skulle alltså krävas ett världskrig med svåra lidanden för judarna, varav 6 miljoner systematiskt utrotades genom Hitler, innan världssamvetet vaknade så pass mycket att FN i nov. 1947 beslöt att låta de judiska invandrarna få bilda en egen judisk stat. Då röstade FN också om en ytterligare uppdelning av de resterande 25% mellan judar och palestinier. Det judiska territoriet bestod därmed av tre isolerade områden.

Efter Hitlers judeutrotning under andra världskriget tog immigrationen ny fart. Allt sedan dess arbetar även många kristna organisationer i syfte att hjälpa judarna tillbaka till sitt eget land. Efter järnridåns fall började man även uppmana ryska judar att emigrera p.g.a. den ökande antisemitismen i Ryssland. Enbart under året 1990 invandrade sålunda 200 000 personer till Israel varav 185 000 från Ryssland.

Israels självständighetsdeklaration skedde den 15 maj 1948 samma dag som Englands mandatperiod gick ut. Därmed inleddes också omedelbart den serie av krig mot Israel som, i skrivande stund 2001, ännu inte avslutats med kompletta fredsavtal med alla grannfolk.

5.9.9 Summering av de krig som följde:

1. Det första kriget 1948 började omedelbart efter det att Englands mandattid löpte ut, genom arabernas anfall. Då stod 650 000 judar mot 5 arabiska arméer vilka bakom sig hade 42 miljoner araber. När kriget slutade 1949 med vapenstillestånd hade judarna inte bara lyckats behålla marken, utan också utöka den till ett enda sammanhängande område. Jordanien kontrollerade östra Jerusalem och Västbanken, medan Egypten hade tagit Gazaremsan.
2. Det andra kriget utbröt 1956 då Egypten inte bara nekade Israel rätt att använda Suezkanalen, utan även Tiransundet till Röda havet. Israel erövrade först hela Sinaiöknen, men på FN:s uppmaning drog de sedan tillbaka sina trupper till den egna gränsen, mot löfte av FN om fritt tillträde genom såväl Tiransundet som Suezkanalen. FN fick i uppdrag att vakta gränsen mot Egypten.
3. Det tredje kriget som utbröt i juni 1967 kallas sexdagarskriget. Utlösande faktor var nu att Egypten, som aldrig öppnat Suezkanalen, stängde Tiransundet utan protest från FN:s sida. För Israel betydde tillgången till åtminstone en av dessa vattenvägar nästan ett livsvillkor. Egypten förmådde också FN att dra tillbaka sina fredsbevarande trupper. Därtill kom att Egypten, Jordanien och Syrien mobiliserat sina arméer mot Israel.
   Dessa handlingar uppfattades av Israel som en krigsprovokation, som tvingade Israel att slå till först. Kriget slog hela världen med häpnad, när Israel på rekordtid lyckades slå sina överlägsna grannar, genom att erövra Sinai på nytt samt östra Jerusalem och Golanhöjderna. Denna Israels förvånansvärt starka försvarsvilja i ändtiden har enligt profeten Sakarja gjort dem till eldsbloss bland halmkärvar. (kapitel 12 vers 6-9)
4. I det fjärde kriget som utbröt 1973 stod det helt klart, att Israel aldrig skulle ha överlevt, utan ett starkt och snabbt stöd från USA. På motsvarande sätt hade Sovjet hela tiden stött arabländerna kring Israel med vapen och militära rådgivare. Genom detta senaste krig utvidgade Israel inte bara sina områden i Egypten och Syrien, utan man inledde också förhandlingar med Egypten om tillbakadragande från Suezkanalen.

• Fred med Egypten slöts slutligen 1979 genom Camp David-avtalet, genom att byta land mot fred. Egypten fick därmed tillbaka Sinaiområdet.
• Vid Kuwait kriget 1990 höll hatet hos Irak på att dra in även Israel i kriget. Genom FN-alliansens starka påverkan lyckades man dock förmå Israel att inte ge sig in i kriget, trots att Irak flera gånger besköt Israel med konventionella missiler. Israel fruktade att Irak skulle använda sig av gas och andra BC-stridsmedel, som de trots förbud skaffat sig i stora mängder. Därför tog man skydd i sina gassäkra skyddsrum.

(Att detta handlingssätt skulle vara det riktiga just denna gång, hävdade bland annat kristna judar i Israel med stöd av Jes.26:20. I övrigt verkar kriget finnas beskrivet i Daniel 8:1-7 samt v.15-22. Därvid skulle vädurens två horn symbolisera Irak och Iran samt bockens enda horn enheten i FN-alliansen. Lägg speciellt märke till hur profeten beskriver FN:s totala flygherravälde som "att bocken for fram över jorden utan att röra vid jorden".)

1. Upprättandet av staten Israel som skedde 1948 finns förutsagd i bl.a. (Hes.37:21-22)
2. Vår 6:e tidsålder, som även kallas hedningarnas tidsålder, gick in i slutfasen 1967 när Jerusalem återerövrades. (Luk.21:24) Det definitiva slutet utgör Harmagedonkriget i avsnitt 13.3.3, bild 5.11
3. Judafolkets nu pågående återvändande till Israel, speciellt från Ryssland. (Jer.16:15)
4. Ändtidens 2-3 krig som berör Israel, (Hes.38/39) maxi-text avsnitt 10.3
5. Mellankrigstidens fredsfördrag med Israels grannar.(Dan 9:27)
6. Tempeltjänsten återupprättas. (Hes.40)
7. Israel luras att sluta fördrag med Antikrist. (Joh.5:43, Jes.28:15-18, Sak.11:12-17)
8. Antikrist i templet kräver gudomlig tillbedjan, (2Tess.2:3-4) som Israel inte motsätter sig.
9. Israels nation börjar inse sitt misstag. I sämsta fall ångrar och omvänder de sig, samt erkänner Jesus som sin Messias, först i slutfasen av Jakobs nöd, och Harmagedonstriden, då Jesus räddar dem från total utrotning. Se bild 5.10 och 5.11 samt avsnitt 13.2 och 13.3.

5.9.11 Framtida krig och andra händelser:

• Allt sedan Israel erövrade östra Jerusalem 1967 har nationen politiskt sett varit mogen för stora framtida händelser när Jerusalem bl.a. enligt profetiorna blir en lyftesten för alla folk. (Sak.12:3)
• Resultatet blir att Israel kan komma att drabbas av minst 2 eller ytterligare 3 krig om jag tolkat profetiorna rätt. Först därefter är nationen mogen att återinta sin plats i Guds frälsningsplan, genom att bland annat erkänna Kristus som sin Messias.
• Men ännu återstår religiöst sett en hel del.

En översikt av dessa framtida händelser finner du i Mini-textens avsnitt 5, samt en något mer detaljerad information om ex.vis krigen i Maxi-textens kapitel 10, 11 samt 13.3.

5.9.12 Anfallskrig kontra försvarskrig

Av Israels 4 krig kan 3 anses vara klara försvarskrig mot araberna. Den mark som de israeliska försvararna då lyckats erövra, kan de vid fredsförhandlingar göra större anspråk på, än sådan mark som erövrats vid rent anfallskrig. I det senare fallet brukar folk dock ofta uppgivet tvingas konstatera "att den starkare likväl alltid anser sig ha rätten på sin sida". Det tredje kriget blev för Israel ett formellt anfallskrig, fastän det troligen utlöstes i nödtvång.

5.9.13 Om flyktingarna

En av de tråkigaste följderna av alla dessa krig är flyktingsituationen. Strax innan kriget började 1948 beordrade arabledarna de araber som bodde i västra Palestina att lämna landet. Målsättningen var troligen att de skulle återvända sedan Israel förstörts. Men enligt FN's statistik resulterade det i 500 000 palestinska flyktingar. Många judar som hela sitt liv levt i arabvärlden tvingades med tiden lämna sina hem och fly till Israel. En stor del av dessa 700 000 judiska flyktingar måste Israel hämta hem med flyg från olika arabstater. Att sen skaffa fram bostäder, mat och arbete till alla dessa flyktingar och invandrare som lilla Israel gjort är en otrolig prestation. I Västeuropa klarade vi ju också, att efter andra världskriget bereda bostäder och arbete åt miljontals flyktingar.

Med lite god vilja kunde väl arabstaterna på liknande sätt försökt ta hand om de palestinska flyktingarna, ex.vis genom att upplåta övergivna judiska bostäder till dem.

5.9.14 Kort om PLO:s historia

År 1970 etablerade sig motståndsrörelsens Yassir Arafat i Jordanien tillsammans med sina krigare. Med tiden blev de en så stark och hotande maktfaktor i landet, att kung Hussein lät sin militär driva ut dem ur landet. Det blev en blodig uppgörelse som kostade närmare 10 000 människor livet.

Libanon var då år 1976 en blomstrande stad, men med en mycket svag regering, när PLO ockuperade staden. Innevånare drevs ur sina hem, de som vägrade avrättades, totalt ca 100 000 libaneser. PLO satte upp affischer med texten. "På sabbaten dödar vi judar och på söndagen kristna". Men i Stockholm hölls trots detta inga demonstationer för Libanons frihet.

När Israel körde ut PLO år 1982 från Libanon för att säkra sin norra gräns blev de utskällda av hela världen. Tunisien öppnade den gången dörren för Arafat och hans krigare. Men med tiden var delar av dem tillbaka i södra Libanon, varifrån de återgick till att rikta attacker in mot Israel. Andra plågor inom staten Israel blev kvarvarande palestiniers "intifada" i de av Israel ockuperade områdena, samt terrorattacker mot den judiska civilbefolkningen.

Med USA:s hjälp slöts slutligen början till ett fredsavtal i september 1993 mellan Israels president Rabin och PLO:s Arafat inför en hel världs TV-kameror i Washington. Avtalet innehöll en serie av steg under ca 6-7 år i riktning mot ökat självstyre för PLO i de ockuperade områdena. Förhandlingar om de berörda områdenas slutliga status skulle inledas under mitten av 1996. Palestinierna önskar en självständig stat med Jerusalem helt eller delvis som sin huvudstad. Israel vill behålla hela Jerusalem samt sluta fred med garanterat säkra gränser.

Ännu i slutet av år 2001 måste vi dock konstatera, att det verkar ha kommit grus i maskineriet. På grund av mordet mot Rabin och valutgången i Israel samt ideliga terrorattacker mot civilbefolkningen blev den demokratiska majoriteten i Israel alltmer tveksam inför fortsättningen.
För att komma fram till dagens läge blev PLO visserligen tvungen att lova stryka den passus i sina stadgar som talat om att deras mål är att utplåna staten Israel. Det dröjde dock hela 5 år, fram till hösten 1998, innan detta genomfördes i samband med president Clintons besök i Israel/Palestina. Kvar i judarnas minne finns dock hotande uttalanden av Arafat såsom detta:

" Först Jeriko sedan Gaza, Jenin, Tullkarm, Nablus och Betlehem och till sist Jerusalem. Med blod och eld skall vi förlösa Jerusalem, med blod och eld…"

Till sist vill jag säga att muslimvärlden totalt omfattar 1,3 miljarder människor. Av dem är mer än 80% fredsälskande vanliga människor som vi. I klar minoritet är fanatiska muslimer som vill införa sharialagen och skapa ett världsvitt islamitiskt samhälle, liksom de terrorister som håller bråket igång och som ropar på ett nytt heligt krig "Jihad" mot Israel. Kan bråket delvis bero på att vi kristna allt för mycket försummat muslimerna i våra böner?

Låt oss ha dessa fakta i minnet medan vi ber "tillkomme ditt rike" i såväl Israel som hela arabvärlden.

14 D=
Missuppfattningar om judarnas roll i frälsningsverket.

1. Den troligen äldsta missuppfattningen om judarnas roll i frälsningsverket är den s.k. ersättningsteologin. Enligt den anses Församlingen helt och hållet ha fått överta judarnas roll i frälsningsverket, därför att judarna förkastade Jesus Kristus som världens Frälsare och deras Messias. Så har dock inte skett:
• Enligt Bibeln kommer judarna att vara tillbaka i sin ursprungliga kallelse i Tusenårsriket, där Israel blir ett ljus för alla jordens folk och undervisning om Guds lag utgår från Jerusalem. Som nation återvänder judarna till sin ursprungliga kallelse i samband med att Jesus vid sin synliga återkomst som konung räddar dem från total utrotning, se bild 5.10 och 5.11
• Tills dess sköts uppgiften i vår tidsålder temporärt av oss kristna "hedningar". Vår tidålder kallas därför också för Församlingens tidsålder.
2. Nästa missförstånd gäller att vi hednakristna därför inte skall ägna tid och krafter åt att försöka omvända judar redan nu, för det gör ju Jesus själv på en enda dag vid denna sin synliga återkomst.
• Men för att uppståndelsen av de i Kristus döda överhuvudtaget skall kunna ske innan dess, i samband med Brudens uppryckande, måste en förtrupp av judar först ha kommit till tro på Jesus Kristus som deras Messias.
• I Församlingens uppgift ingår därför också att, genom mission bland judar, få fram denna förtrupp (se avsnitt 5.7 och 12.1) Mest öppna och mottagliga för evangeliet verkar tillsvidare de judar vara som ännu inte bosatt sig i Israel.
3. Det tredje missförståndet är delvis raka motsatsen, nämligen att judarna redan i denna tidsålders viktigaste slutskede tar över Församlingens uppgift.
• Enligt Darby:s teori tas Bruden bort innan ändtidens alla födslovåndor börjar.
• All den världsevangelisation som Församlingen intill dess inte klarat av under mer än 100 år, skulle då plötsligt utföras på endast 7 år, av judar samt kvarlämnade kristna vilka efter Brudens uppryckande förvandlats till "bättre superevangelister" än Billy Graham.

Det värsta med dessa tre felaktiga synsätt är att de verkar passiverande på oss kristna, så att vi inte tar missionsbefallningen på fullaste allvar. Dessutom strider de mot Bibelns helhetssyn.