5.6 Lovsång och gudsnärvaro föder liv

Västvärldens gudstjänster utmärks alltför ofta av stelnade traditioner och religiös underhållning, där församlingens aktiva deltagande begränsas till unisona psalmer/sånger och kollektgivning.

Men mötesklimatet förändras där väckelsens vågor får dra fram:

mötesprogrammet blir allt mer präglat av den Helige Andes påtagliga ledning, när vanliga män och kvinnor börjar lära sig fungera som konungsliga präster, vilka hjälper sina medmänniskor, samtidigt som man erbjuder dem frälsning. Kristna som börjat leva i en harmonisk och kärleksfull gemenskap, utgör ett levande tempel, i vilket Gud kan uppenbara sin helande närvaro, omsorg, makt och härlighet genom åtföljande tecken och under. Överallt där Andens dubbla vattenström från gudsnärvaron i templet får bryta fram och flöda ut till hela samhället, upplivas både människor och natur. (Hes. 47:1-12)

Det allvarliga är att det delvis är vi själva som väljer att öppna eller stänga för en sådan gudsnärvaro.

Anm.3 Guds löfte om beskydd i Upp. 11:1-2 gäller därför bildlikt talat endast dem som i tid frivilligt lämnat sitt självcentrerade ökenliv och gått in i ett mer Kristuscentrerat liv i Löfteslandet. Där fördjupas deras dagliga upplevelse av korset allt mer, sedan de börjat "offra" sitt självliv och tillbe Herren på den inre förgården. Den yttre förgården saknar beskyddet, ty den kommer att "överlämnas till att trampas ned av hedningarna" (se nästa bild.) På den yttre förgården fanns bara offeraltaret och tvättfatet. De symboliserar syndernas förlåtelse och reningen. På den inre förgården stod ljusstaken samt bordet med brödet. De representerar den andliga mat som uppenbarelsen ger oss. Dessutom har vi alla i nya förbundet rätt att gå in i det allra heligaste, och uppleva en stark Gudsnärvaro under tillbedjan inför Guds nådastol. Mer om detta kommer vi att presentera i serie 3, "Vägen till frihet".